Nyligen har uppgifter om lodjursskadorna på tamdjur i Uppland 2022 blivit offentliggjorda genom Sveriges Lantbruksuniversitets årliga rapport om viltskadestatistik. Den här rapporten har klargjort två centrala faktorer. För det första, skadorna på tamdjur är marginella, och för det andra, en jämförelse med Naturvårdsverkets rovbase.se visar att de lodjur som dödades under årets licensjakt inte har orsakat några skador på tamdjur eller egendom. Detta mönster upprepar sig år efter år. Skadorna är få och de lodjur som dödas under licensjakten är fullständigt normala och fantastiska varelser som har ägnat sina liv åt att leva i samklang med naturen.
Som zoolog med en djup kärlek till naturen, samt en engagerad medlem av Miljöpartiet, finner jag det obegripligt att det pågående dödandet av våra lodjur fortsätter, år efter år. Det är ännu mer oförklarligt att de skjutna lodjuren, enligt jämförelse med skadestatistik, tycks vara noga utvalda för att undvika att skjuta lodjur i de områden där tamdjur har drabbats av skador. Det känns som om jägarna avsiktligt undviker att skjuta de lodjur som är ansvariga för skador under licensjakten, vilket i sin tur skapar en loop av fortsatta skador som används för att rättfärdiga fortsatt jakt.
Det är förbluffande att Länsstyrelsen beviljar jakten med tanke på att lodjuren är fridlysta enligt EUs Artskyddsförordning. Men, det görs enligt de riktlinjer som Riksdagen har utfärdat i strid med Eus lagstiftning. Är detta verkligen den verklighet vi vill ha? I hela Uppland lever endast 70-80 lodjur, en betydligt lägre siffra än vad som skulle vara möjligt om de fick leva ostörda. Det råder brist på allmänt stöd för den aktuella formen av lodjursjakt, inte bara i Uppland utan även i resten av Sverige. Trots detta fortsätter jakten.
Artskyddsförordningen är tydlig i sin formulering och kräver att medlemsländer vidtar nödvändiga åtgärder för att lodjuren ska ha en gynnsam bevarandestatus i deras naturliga livsmiljöer. Detta inkluderar åtgärder för att skydda och bevara lodjurens livsmiljö samt minimera eventuell störning och påverkan på arten. Vi är alltså ålagda att aktivt skydda lodjuren. Den enda gång ett lodjur får dödas är om det skadat tamdjur och det inte kan avskräckas från att upprepa handlingen med andra metoder. I Uppland är principen för licensjakt på lodjur den motsatta. Här dödas bara välartade individer som inte skadat tamdjur, eftersom Riksdagen har så beslutat. Vad tänker du som läser om detta?
Det är viktigt att klargöra att detta inte handlar om skyddsjakt, där lodjur avlivas på grund av att tamdjur inte kan skyddas på annat sätt. Istället handlar detta om licensjakt, där ett fastställt antal lodjur ska dödas för att tillfredsställa en föråldrad troféjakt och ett unket lodjurshat bland vissa jägare. Året är nu 2023, men vissa delar av jägarkåren och deras organisationer tycks ha fastnat i 1923. Antipatin mot lodjur är påtaglig i ledningen av Svenska Jägareförbundet och Jägarnas Riksorganisation. Dessa starka lobbyorganisationer har två gemensamma mål: att hålla sig nära makten och att utplåna våra rovdjur.
Det är Riksdagen som styr och följer jägarlobbyns pipa, och tvingar våra Länsstyrelser att planera och tillåta dödandet av våra lodjur. Är det verkligen acceptabelt att låta rovdjurshat bestämma vårt förhållningssätt till naturen på detta sätt?
I min roll som Miljöpartiets representant i Viltförvaltningsdelegationen har jag under åren som gått fört fram min och partiets åsikt och försökt driva igenom en lokal avvikelse i Uppsala län från riksdagens beslut. Jag har även föreslagit att delegationen ska uppvakta Regering och Riksdagsnivå. Men, partierna M, SD, KD, C, L och S vågar eller vill inte utmana jägarorganisationerna och deras inflytande, och därför blir svaret nej. Samma sak inträffar när Miljöpartiet driver frågan på nationell nivå. Vi är ensamma om att försöka bevara våra lodjur, och den politiska isoleringen i detta ärende är monumental. Hur kunde det bli så här?
Det finns en bättre framtid att välja, och jag uppmanar er att välja den. Jag och Miljöpartiet kommer aldrig ge efter för rovdjurshat, och vi kommer alltid att kämpa för naturen som vi har lånat av kommande generationer. Jag är övertygad om att om fler får insikt i denna situation kan det leda till förändring. Tillsammans har vi kraften att skapa en bättre verklighet.
Rickard Malmström (MP)
Viltförvaltningsdelegationen, Uppsala län
