Underlätta skyddsjakten på varg
Skyddsjakten borde bli mer generös allteftersom vargstammen växer, menar ledande företrädare för MP Torsby. Snart borde vi kunna komma dithän att varenda varg som angriper ta djur tas bort snabbt och effektivt genom skyddsjakt i någon form. Då kan vi minska angreppen både på hundar och får.
I Nordvärmland har vi nu 30 års efarenhet av att leva med varg inpå knutarna. Vi vet att en del vargar orsakar problem genom att angripa får, en del genom att angripa hundar, och vid sällsynta tilfällen kommer någon varg på idén att angripa andra tamdjur. Vi vet att rovdjursavvisande stängsel – femtrådiga elstängsel eller fårnät kompletterade med två eltrådar – för det mesta ger ett bra skydd, men inte helt hundraprocentigt. Skyddsjakt på vargar som angriper tamdjur är också en viktig metod att minska angreppen. Trots att vargstammen under dessa 30 år har vuxit ordentligt, i Värmland och i hela Mellansverige, så upplever många att det är för svårt att få skyddsjakt på vargar som orsakar skada.
Vi är övertygade om att samexistensen mellan människa och varg kan underlättas en hel del om skyddsjakt tillåts alltmer generöst allteftersom vargstammen växer. Får, kor och hästar som betar i våra hagar gör stor miljönytta för landskapsbilden och för växter och småkryp som trivs i betesmarkerna. Samhället måste värna om djurhållningen och se till att den kan fungera även i bygder med varg. Den som har hästar eller nötboskap brukar inte få bidrag till elstängsel, eftersom det är så ovanligt att vargar angriper de djurslagen, men det bör också innebära att om någon varg ändå ger sig på nötboskap eller häst, så blir det skyddsjakt direkt på den vargen eller hela den familjegruppen.
Och när en varg kommer på hur den kan ta sig förbi ett välfungerande rovdjursstängsel, så som skett i Lekvattnet i sommar, så borde det också bli skyddsjakt på den vargen eller familjegruppen – innan kunskapen förs vidare till andra vargar. Jägarna och jakthundarna gör också en samhällsnytta, bland annat genom att ta vara på den förnybara matresurs som viltet är, och genom att spåra upp trafikskadade djur och förkorta deras lidande. Samhället bör stödja utvecklingen av skyddsvästar för jakthundar, som förhoppningsvis kan ge ett effektivt skydd för hunden utan att hindra den i dess arbete. Men vi bör också sänka tröskeln för att bevilja skyddsjakt på vargar som angripit hundar.
Idag bromsas tillstånd till skyddsjakt av att man måste veta hur pass genetiskt viktig den aktuella vargen är. Detta är en effekt av att vargstammen i Mellansverige varit såpass isolerad så länge att den blivit fruktansvärt inavlad. Därför är vissa vargar – sentida invandrare och deras avkomlingar – viktiga för att minska inaveln och få en genetiskt sundare vargstam. Den naturliga lösningen på detta är att låta vargarna i Norrland bli fler, så att den mellansvenska stammen blir sammanhängande med den finska och djur med nya gener kommer in kontinuerligt. När vi kommit dit behöver man inte oroa sig för om den ena argen är viktigare än den andra, och då kan skyddsjakt beviljas snabbare när angrepp på tamdjur skett.
Skyddsjakten bromsas också av att tillståndsbeslut överklagas av olika miljöorganisationer. Tidigare behövde en miljöorganisation ha minst 2000 medlemmar för att få överklaga myndigheters beslut, men för några år sedan sänktes gränsen till bara 100 medlemmar. Vi tycker riksdagen borde fundera på om en gräns någonstans mellan dessa värden vore mest lagom. Sveriges rovdjurspolitik styrs delvis av EU-lagar, som art- och habitatdirektivet och ett direktiv om att medlemsländerna ska följa Århus-konventionen. Men vi menar att de förändringar vi föreslagit här går att göra utan att bryta mot några EU-direktiv. Vi hoppas att alla partier, oavsett vad man tycker i övrigt om rovdjurspolitiken, kan ställa upp på och genomföra dessa förslag för att underlätta den skyddsjakt som behövs.
Birgitta Karstensson
Karl-Erik Keck
Miljöpartiet de Gröna i Torsby