Vår gestaltade livsmiljö viktig, den är inte ett forum för dagsformen eller tillfälliga strömningar.
Vår samtid präglas alltmer av snabbmatskultur och enkla svar på det som egentligen är komplicerade frågor. Frågor som med rätta ställs. Vart är vår civilisation på väg? Har vi för att skydda oss mot svåra existentiella frågor blivit ett ”Melloland” där kändisar och våra knapptryckningar definierar oss? Det verkar som kultur är något vi kan fördra om den inte styrker oss medhårs för att bekräfta ett lagom och kanske en önskan om enkelhet och nostalgi.
Sverigedemokraterna har i en motion till Kultur-och fritidsnämnden i Örebro anfört att den offentliga konsten borde prövas, upprättas och prövas retroaktivt av medborgarna. Man diskvalificerar också den konstpolicy för kommunen som de själva har skrivit under. Ur nämndens handlingar: “Sverigedemokraterna har genom Helena Ståhl och Carola Sunesson inkommit med en motion om upprättelse för konsten.
Motionen föreslår att kommunen undersöker hur en modell för betydande medborgarinflytande kring offentlig konst och utsmyckning kan införas. Vidare föreslår motionen att en medborgarundersökning ska genomförs avseende vilken befintlig konst från och med 1970-talet som ska finnas kvar. Motionen föreslår också att ny konst inte ska få utnyttja eller förändra etablerade konstverk, eller utnyttja eller förändra delar av vårt kulturarv, såsom minnesvärda byggnader, statyer etc.” Vår gestaltade livsmiljö viktigare än så.
Den är inte ett forum för dagsformen eller tillfälliga strömningar. Vår gemensamma stadsmiljö är precis som förr ett långsiktigt projekt utan slut och kan inte och ska inte vara en medborgarpanel om offentlig konst, om att vara eller inte vara. Centralpalatset var inte ett populärt projekt vid förra sekelskiftet, men skulle vi kunna leva utan det idag? Konsten i dess bästa gestaltning berättar något för oss. Den kanske får oss att förundras, fundera, samtala. Kanske gör den oss arga eller glada. Men bra konst har ett budskap till oss. Det är ingen Mello-omröstning som behövs utan seriösa samtal mellan sakkunskap och konstnärer. Men också offentliga dialoger kring konstens roll och betydelse för vår plats, vår gemensamma kultur och för framtiden. Att anordna en omröstning om vilken konst som ska finnas kvar och att inte befintlig konst ska kunna tillfälligt adderas är en populism som bara strävar bakåt. Om vi nu ska rösta om offentlig konst, när ska vi rösta kring bibliotekens programverksamhet eller bokinköp? Konsthallens utställningsprogram eller Länsteaterns uppsättningar? Något som också förvånar oss är att majoriteten i Kultur- och fritidsnämnden inte på sittande sammanträde avslog motionen utan att den lades till beredning inför mötet den 31 mars, när det redan finns en antagen Konstpolicy som stärker ett avslag.
Den offentliga gestaltningen är ett uppdrag för sakkunskapen, precis som idag. Men vi bör också hitta former där dialoger är mer närvarande och att vi som örebroare ges mer inflytande i den gestaltade livsmiljön, där kultur, ursprung, erfarenheter och kulturmiljön spelar in. Miljöpartiet kommer aldrig förespråka ett omröstningsförfarande kring offentlig gestaltning, konst eller kultur. De förtjänar ett seriöst samtal, inte en omröstning.
Lea Strandberg, Kommunalråd (MP) och Vera Tomas Dahlberg, (Medlem i MP)
