Jag vill vara en röst för dem som inte kan göra sina röster hörda.
Jag minns första gången jag försökte göra skillnad. Jag hade sett barn på tv som sniffade lim i kloakerna i Rumänien. I flera veckor efter det så var det klippet det enda som upptog min tanketid.
Jag lyckades övertala min lärare att jag skulle få presentera detta i alla klasser, efter det var skolan med på noterna och jag startade en loppis som hela skolan deltog på. Vi samlade in pengar, jag tror det var typ 5.000:-.
Det var rekord enligt organisationen vi donerade pengarna till, jag kände mig mäktig.
Men kanske också lite biten av känslan av att påverka. Jag var 9 år.
Men de kommande åren skulle min ”aktivism” främst befinna sig på den andra sidan av lagen, då jag tillhör en av alla de som hade en väldigt destruktiv tonår och barndom men hittade ut från det.
Politikerna kändes aldrig tillgängliga för oss när vi växte upp. De såg aldrig ut som oss, pratade inte som oss och bodde aldrig i våra områden.
Däremot så var vi ofta bevandrade i föreningslivet, kulturföreningar och fotbollsklubbar. Vi förstod bara inte att det var samma sak; föreningar och politiska partier.
Det är väl just det som är priset vi betalar på segregation, att vissa saker bara uppfattas som tillgängliga för vissa personer. Även om man rationellt kan argumentera “att alla har samma möjligheter” så spelar ju den reella möjligheten ingen roll om man varken känner till att den finns eller att den ens är nåbar.
När många av dagens politiker i tonåren engagerade sig i ungdomsförbund så var jag fullt upptagen med att vinna respekt på gatan istället.
Och det var först när jag blev inlåst på en statlig institution som jag återigen började rikta min kraft mot att skriva om och lyfta orättvisor.
En av de mest överväldigande känslorna jag hade under tiden som inlåst var känslan av alla de berättelser som aldrig blir hörda. Alla barn som inte bara “hamnar mellan stolarna” utan liksom lever ett helt liv där, i skuggan av samhället.
Jag började tänka att jag ville påverka dom som hade makt, men hade ingen aning om vilka det var. Men redan som inlåst så började jag skissa på förslag om hur man skulle reformera den svenska barnavården. Något jag senare fick presentera för generaldirektören på SiS och några av dåtidens ministrar.
Jag tror det var i samma veva som jag förstod vilka det var som som satt på makten.
Men jag kände inte att det var platser tillgängliga för mig utan mitt fokus var fortfarande på att påverka de som bestämde, inte att bestämma själv.
Efter många år i föreningslivet där jag arbetat med frågor om barn och unga i utanförskap på olika sätt så tog jag steget in i politiken inför valet 2014 och kandiderade på kommunlistan för Miljöpartiet de gröna i Linköping.
Sedan dess har jag haft flertalet uppdrag främst i den sociala sektorn och drivit flera egna företag med bland annat skyddat boende, avhopparverksamhet och behandling.
I Maj 2022 tillträdde jag som gruppledare för Miljöpartiet de Gröna i Linköping och ser nu fram emot att lyfta hur bra och långsiktig vår socialpolitik är och sambandet mellan klimatfrågan och klassfrågan. Klimatet är en klassfråga och klassfrågan är en fråga om klimatet. Sambandet är tydligt och måste kommuniceras ut i större utsträckning.
Vill du följa mitt dagliga arbete så gör du det enklast på www.instagram.com/mariamiljopartiet
Jag sänder även live på www.facebook.com/mariamiljopartiet
