Socialsekreteraren är inte vem som helst i vår kommun, tillsammans med skolan är socialtjänsten den absolut viktigaste brottsförebyggande insatsen vi har, skriver debattören.
Det är lätt att ta mycket i ett samhälle för givet. Som luften vi andas, tillgång till rent vatten eller ett fungerande skyddsnät när livet inte blev som det var tänkt.
Alla tre av de ovannämnda vet vi i Miljöpartiet är något som i dag är hotat och som kräver modig och långsiktig politik för att fortsätta säkra framtiden för kommande generationer. Det sistnämnda är mer högaktuellt än någonsin i Linköpings kommun.
Vi ser nämligen i den senaste medarbetarundersökningen att ryggraden i en stor del av skyddsnätet, alltså våra socialsekreterare på socialförvaltningen far illa.
37 procent berättar i medarbetarundersökningen att de inte ser fram emot att gå till jobbet, 46 procent uppger att de inte hinner med sina arbetsuppgifter under ordinarie arbetstid. Samtidigt sjunker kommunens index som attraktiv arbetsgivare även i personalbokslutet med anledning av att det är fler medarbetare per chef och högre långtidssjukfrånvaro.
Social- och omsorgsförvaltningen ligger även i samma bokslut dubbelt så högt som kommunen i snitt när det gäller andel av personal som säger upp sig. En hög personalomsättning sätter en stor press på organisationen att hinna med att lära upp nyanställda och stötta dem i deras arbete. Det är ett oerhört misslyckande att vi inte lyckats ta hand om dem som är en så viktig del i samhällets fundament.
Den högsta personalomsättningen finns på avdelningen Barn och unga, samtidigt som antalet orosanmälningar och pågående ärenden hit ökar. Socialsekreterarna måste ofta fatta otroligt svåra beslut och har en mycket hög arbetsbelastning. Att då vara nyutexaminerad med liten tillgång till mentorer och stöd i arbetet kan lätt leda till att arbetssituationen blir för tuff. Vi ser också att socialtjänsten inte når inte barn och unga och deras föräldrar i våra utsatta områden, vilket leder till att placering av barnen i större utsträckning är den första insatsen. Det visar att den höga arbetsbelastningen och stora personalomsättningen inte bara drabbar socialsekreterarna, vilket är illa nog, utan även Linköpingsborna som behöver stöd och hjälp.
Socialsekreteraren är inte vem som helst i vår kommun, tillsammans med skolan är socialtjänsten den absolut viktigaste brottsförebyggande insatsen vi har.
Vi ser att pengarna och resurserna helt enkelt inte räcker till, politiken kan inte fortsätta ge förvaltningarna utökade uppdrag utan utökade medel. Rambudgeten för social- och omsorgsförvaltningen måste höjas markant.
Det måste finnas pengar, luft i systemet, möjlighet att göra ett bra jobb och också trivas på jobbet. Vi behöver tillåta medarbetarna mer flexibilitet i sin vardag, möjliggöra balans mellan arbete och privatliv för att skapa en mer attraktiv och hållbar arbetsplats. Det behövs ett tydligt ledarskap med tydliga mål och stöd av en chef som faktiskt har tid att bolla beslut med dig samt tid att träffa klienterna som besluten handlar om. Sällan blir man socialsekreterare för att man gillar administration utan snarare för att man gillar arbetet med människor. Just därför måste våra handläggare avlastas från det administrativa arbetet.
Vi behöver tillföra personal med kompetens om socialtjänstlagen och förebyggande arbete ute i kommunens andra verksamheter, ett brottsförebyggande team i elevhälsan och socialsekreterare på flera av kommunens skolor.
Framför allt så måste vi värna socialsekreteraren och vara oerhört ödmjuka inför det faktum att vi står fullständigt handfallna utan dem. I alla fall i det Linköping vi vill bygga.
Maria Moraes, förstanamn på Miljöpartiets lista till kommunfullmäktige
