Om att ändra livsstil – av Lars Lundström
Inget består utom förändringen. Det är ett talesätt som ibland drabbar en brutalt. Saker händer som man inte vill ska hända och som man inte själv kan bestämma. Men de gånger jag överraskats och inte själv styrt förändringen kan jag konstatera att det blev bättre ändå.
Jag vet att det tagit tid för mig att inse att det finns mycket positivt i förändringen. Som ung ville man det varje dag, men ju äldre man blir desto svårare är det att acceptera tingens ordning.
Jag och många i min generation har levt i tron och hoppet att världen skulle fortsätta att bli bättre utan att vi skulle behöva ändra på inriktningen. Nu visar utvecklingen i världen och koldioxiden att det måste nog bli så. Det måste ske en förändring hos oss som lever över jordens tillgångar, vi kan inte fortsätta att leva på andras välfärd. Det gör ont i mig när folk lever i krig skapat av vårt oljebehov, i krig skapat av att elda på konkurrensen mellan olika tolkningar av islam. För det är våra goda vänner i väst som byggt och förstärkt det hatet under mer än 100 år.
Men jag är optimist. Den tekniska utvecklingen i delar av USA, i delar av EU och i Kina, Indien bygger förutsättningar för ett klimatsmart liv. Det kommer fram nya fordon som kan drivas på klimatsmart el, både på gummihjul och på stålhjul och räls. Det kommer fram nya tekniker att skapa energi utan fossil inblandning, det skapas system för återbruk och återvinning.
Det sker också stark utveckling på användandet. System som gör det möjligt att beställa bil/fordon efter behov, som gör det lätt att låna verktyg i stället för att köpa dem, att åka tåg och buss över gränser. Och till skillnad från min egen generation som absolut vill äga allt, tar ungdomarna till sig detta och gör skillnad.
När jag var med och införde CAD på åttiotalet, talade vi mycket om hur svårt män mellan 40 och 60 hade att acceptera förändringar. Detta märks i dagens politiska samtal. De starkaste motståndarna till den ideologi som Miljöpartiet står för finns hos män mitt i karriären. Det verkar som om framtiden och framför allt omtanken om andra skapas av andra än dessa män.
Men förändringar sker inte av sig själv. Utan modiga politiker i Kalifornien som ställde tekniska krav på bilindustrin på 80-talet hade vi inte haft katalysatorer. Utan internationella krav på freonerna i kylskåp och luftkonditionering hade ozonskiktet varit borta och utan Isabella Lövins enträgna kamp för hållbart fiske hade vi inte sett återhämtningen av fiskarter. Så för mig är det självklart att Miljöpartiet behövs, som blåslampa på stat och kommun, på FN och internationella organ, på näringsliv och individ. Vi kanske inte når alla segrar i första ronden, men steg för steg når vi framåt
