Har vi ärvt jorden av våra förfäder eller har vi fått låna den av våra barn och barnbarn?
Frågan kan tyckas klyschig, men jag har märkt i många diskussioner och debatter att det går en skiljelinje mellan de två förhållningssätten inom svensk politik. Det finns säkert någon term för de båda synsätten, och det finns säkert forskning kring vilka ideologier som de passar bäst ihop med. Har någon något bra litteraturtips i ämnet får man gärna dela med sig.
Så hur skiljer sig då de båda synsätten åt? Det finns ett par konkreta frågor där skillnaderna blir ganska tydliga. En sådan fråga är integration och migrationsfrågan. Själv är jag av åsikten att man skall ge människor så goda förutsättningar som möjligt för att kunna bli en integrerad del i samhället och vara med och bidra, oavsett om man är född i Kabul eller Kävlinge. När folk tycker att invandring och integration kostar för mycket och gör att pensionärerna inte få sylt till pannkakorna brukar jag svara med att det tar ca 20 år för en svenskfödd att komma i arbete och bidra till samhället, men det tar i medeltal kortare tid för en invandrad. Jag brukar också fråga varför ingen ifrågasätter mig som småbarnsförälder varför jag har satt barn till världen som inte kommer bidra positivt till ekonomin de närmsta 20 åren, när man ifrågasätter att några tusen ungdomar från Afghanistan skall få möjlighet att skapa sig en framtid. Argumentet jag brukar få tillbaka är i stil med ”men svenskföddas föräldrar har ju redan betalt för barnen genom sina skatter”, varvid jag brukar svara ”så om man varit långtidsarbetslös eller sjukskriven så att man inte bidragit till samhället så ska man inte få skaffa barn?”. Det är här det blir tydligt om man ser världen som något man ärvt av sina förfäder eller något som man lånat av sina barn och barnbarn. Jag har vid flera tillfällen sett att man hänvisar till en ”arvsrätt” som svenskfödd. För att man är född i Sverige av svenska föräldrar har man rätt att ärva det som tidigare generationer arbetat fram, tycker många. Människor som inte bott här har inte den rätten. Huruvida man kommer att bidra till samhället i framtiden är helt oväsentligt för många. För mig är det tvärtom. Ingen människa kan välja sina föräldrar, alla barn och unga måste därför få så bra förutsättningar som möjligt så att de barn de sedan får i sin tur får goda förutsättningar.
Jag får också intrycket att många av dem som tycker de har arvsrätten på sin sida inte tycker att de har ett ansvar gentemot kommande generationer. De tycker de har rätt att göra vad de vill med det arv de har fått, utan något betungande ansvar att föra arvet vidare. För det är just i miljödiskussioner man märker att de som ser jorden som sitt arv ofta helt struntar i hur världen de lämnar efter sig ser ut. De ser de unikt goda förutsättningar de har fått som en självklarhet, men är helt ointresserade av att skapa så goda förutsättningar som möjligt varken för sina medmänniskor eller för sina egna barn, verkar det som. Även här tycker jag tvärtom. Det är nästan så jag skulle vilja dra det så långt att jag ser det som en mänsklig skyldighet att lämna efter mig något som är bättre än när jag fick det.
Kanske är det bara en omskrivning av ”sköt dig själv och skit i andra” kontra ”solidaritet”, eller så är det två olika synsätt som ligger djupare rotat.
