Tre tankar om integration
Sticker vi kanske ut jämfört med andra nationer i hur känsliga vi är för uttalsfel och gör det oss i förlängningen sämre på integration, skriver Monika Bubholz.
Tre tankar om integration har fastnat i mitt medvetande under 2021. Det är tankar som gör att jag förhåller mig lite annorlunda och försöker göra saker lite mer medvetet.
Den första kommer från poeten Bob Hansson, som i en föreläsning i en bisats lade till att det kanske är vi svenskar som behöver öppna våra dörrar för att integrationen ska fungera på ett bra sätt. Det spelar ingen roll hur mycket man som invandrare försöker komma in i vårt samhälle när vi svenskar håller våra dörrar stängda till arbetsplatser, hem eller föreningar.
Vi kanske inte själva upplever det som så, tänker jag. Men kanske är vi så upptagna att leva våra liv att vi inte har tid att släppa in det som är lite nytt. Hur enkelt är det egentligen att flytta till Karlstad och få nya vänner om man inte har några kontakter från början? Är vi kanske så stressade och har så mycket om oss och kring oss att vi inte orkar lära känna det som är lite nytt eller annorlunda?
Den andra tanken kommer från journalisten Katrine Marçal. Hon skrev att vi svenskar är besatta av uttal. ”I Storbritannien kunde folk inte bry sig mindre om hur du uttalar saker. Det finns ju så många olika sätt att prata engelska på: Nigeriansk engelska, sydafrikansk engelska, indisk engelska och så vidare. Alla låter de olika. Men alltihopa är engelska. Så tänker vi inte i Sverige. Vi är besatta av uttal.”
Är vi i Sverige kanske så fokuserade på språk- och uttalsfel att vi missar själva budskapet? Är inte vokalen rätt uttalad eller predikatet före subjektet så är det just det vi hör, och inte det riktigt smarta resonemanget. Sticker vi kanske ut jämfört med andra nationer i hur känsliga vi är för uttalsfel och gör det oss i förlängningen sämre på integration? Vad innebär det när det gäller hur lätt det är att integrera sig i det svenska samhället och bli tagen på allvar? En hel del, tänker jag.
Den tredje tanken fick jag från författaren Balsam Karam, som uttryckte att det är så mycket erfarenhet som finns i Sverige som vi inte ens frågar efter. Som hennes pappa, erfaren kurdisk politiker från Irak och som talar fem språk flytande (fast inte svenska), men som här i Sverige hamnar i skuggan av samhället när han har hur mycket som helst att bidra med.
Varför är det ingen som tar tillvara hans kunskap, frågade Karam. Varför är det inte någon som ens har tagit en kaffe med honom för att prata om hans erfarenheter eller kanske hans åsikter om fransk modern litteratur? Eller något annat område där hans kunskaper är värdefulla.
Det här är väl egentligen självklara saker som jag nog visste innan men som blev så tydliga när de formulerades så klokt av Hansson, Marçal och Karam. De landade i mitt medvetna som frågeställningar om hur jag kan försöka öppna fler dörrar och ge tid och utrymme i mitt liv för att släppa in andra personer i mitt liv.
Hur jag kan försöka sluta tänka på språkfel när jag lyssnar och i stället helt fokusera på de kloka tankar som uttalas. Hur kan jag försöka träffa fler Karlstadsbor med, för mig, hittills dolda kunskaper och erfarenheter men som skulle berika mig och min omvärld med mycket. Det är tre tankar om integration som jag tar med mig från 2021.
Monika Bubholz
Språkrör för Miljöpartiet de gröna i Karlstad
Artikeln publicerades i NWT den 12 januari 2022 och kan även läsas här.
