Krönika Elvira Svensson: Från en älskad plats till något annat
Sommaren närmar sig, och jag börjar, som jag då och då gör, tänka på den plats på jorden jag nog håller allra mest kär. Några av mina absolut bästa barndomsminnen kommer nämligen från de sommarveckor jag och min familj varje år tillbringade tillsammans med min pappas släkt, vid min farmor och farfars gamla gård på Dalboslätten. Det var farföräldrar, farbröder, fastrar, kusiner och kusinbarn, säkert femtio styckna, i en enda röra, utspridda över gården i boningshusen, husvagnar och tält. Det var jordgubbsland, solrosfält, höbalar, kattungar, fika under körsbärsträden, klättring i äppelträden, håvfiske i den lilla dammen, köttbullar, gräddfil och potäter, heldagars badturer till Vänern, cykelturer, fiskande i ån, grillning, dunkgömme, hallonplockning, sena kvällar vid långbord i ladan och en kusin som läste bamse för mig som godnattsaga. Så länge som jag funnits, samlades vi alla varje år här vid denna plats och tillbringade en av sommarens veckor.
Året jag fyllde 14 år kände sig min farfar tvungen till att sälja gården och traditionen fick då plötsligt sitt slut. Detta är något som jag fortfarande idag kan finna oerhört tråkigt, och sorgligt på många sätt. Men jag förstår också hur lyckligt lottad jag är som överhuvudtaget fått uppleva den vackra miljö, det sociala sammanhang och den frihet som mina farföräldrars gård under dessa sommarveckor erbjöd.
Min stilla växande övertygelse är att denna plats på många sätt ligger till grund för den person jag blivit, och att den givit till mig så väldigt mycket. En förkärlek till naturen fick jag nog här—men, omgiven av de böljande åkermarkerna, svajande lövverken, blomstrande vägkanterna, blåklinten, prästkragen, fläderbuskarna, rådjuren och småfåglarna, vem kan då inte motstå att bli kär? Platsen gav mig även en oerhörd känsla av frihet och trygghet, gemenskap och tillhörighet. Båda dessa gåvor är något jag känner stor tacksamhet inför.
Vad har då detta egentligen med någonting att göra? Det har nog att göra med den framtid jag önskar och hoppas och drömmer. En framtid där alla människor får möjlighet till att ta del av allt det rika naturen har att erbjuda. En framtid med starka sociala sammanhang och en känsla av gemenskap och tilltro. Ett tryggt och fritt liv överhuvudtaget, men kanske en sådan barndom i synnerhet. Ett samhälle där vi tar hand om varandra och värnar om varje individs inneboende rätt till ett värdigt liv.
En beboelig planet med hälsosamma miljöer och välmående natur är för mig en ofrånkomlig grund till denna framtid.
Likt många andra känner jag ofta en sorg över världens tillstånd och alla människor som far illa, och inte tillåts leva fria och trygga liv. Världen är oerhört orättvis. Det gör ont, och maktlösheten kan ibland låta infinna en bedövande känsla av hopplöshet. Men, samtidigt som jag tror att det är rätt, riktigt och viktigt att världens orättvisor får göra ont i en, så tror jag inte på att hopplösheten är ett hjälpsamt eller produktivt gensvar till det hela—hur lockande denna sinnesstämning ibland än tycks vara. Istället kan vi lyssna, lära och låta smärtan värka, men sedan var och en göra så gott vi förmår, finna en viss tillfredsställelse i detta, och tillsammans verka för det vi tror på.
Själv tror jag på rättvisa och hållbara samhällen som ger goda förutsättningar för alla. Bland annat önskar jag att alla ska få uppleva de enorma känslor av frihet, trygghet och gemenskap som jag själv, i min privilegierade position i denna orättvisa värld, fick uppleva under sommarveckorna på mina farföräldrars gård.
