Det globala klimatsamarbetet är osäkert efter Donald Trumps valvinst. Resultatet ställer krav på EU:s ledarskap. Regeringen har också ett ansvar, och COP29, som inleds denna vecka, blir en viktig prövning. Men med vilken trovärdighet åker Romina Pourmokhtari till Baku, frågar Isabella Lövin (MP), EU-parlamentariker, på Göteborgs-Postens debattsida.
Sverige har länge varit ett internationellt föredöme. Vi har verkat för fred, jämställdhet och internationell solidaritet, och för att rädda jordens klimat. Sverige har, oavsett regering, haft inflytande globalt som långt överstiger vårt lands storlek. Det har byggts upp genom att vi har gått före. Vår föräldraförsäkring har inspirerat andra länders jämställdhetspolitik, vår koldioxidskatt har lett till att fler länder infört egna klimatåtgärder och vårt generösa och effektiva bistånd har hjälpt fattiga till egen försörjning. Allt detta har gett oss en stark röst vid förhandlingsbordet. Att slarva bort denna röst nu, när världen behöver den som mest, är ansvarslöst.
FN:s klimatkonferens har just inletts i Baku. Sverige som tidigare varit ett föregångsland åker nu dit utan trovärdighet att driva på andra länder, genom en totalt nedmonterad klimatpolitik och en skuren biståndsbudget. Sveriges röst i världen ekar bara tomt.
Stor oro
Det är med stor oro jag åker till COP29. Med nuvarande politik rör sig världen mot 3,1 graders uppvärmning. 1,5-gradersmålet ter sig som orealistiskt efter USA-valet, och än mer så när inte ens länder som Sverige tar klimatarbetet på allvar. Vad som väntar världen är inget mindre än en katastrof, vilket till exempel översvämningarna i Spanien visar.
Nu krävs omedelbar och omfattande handling från alla världens länder. Men Sverige avvecklar i stället med imponerande precision all fungerande klimatpolitik. Konsekvenserna är tydliga. Elektrifieringen bromsar in, de fossila subventionerna ökar kraftigt och utsläppen likaså. Industrierna skriker efter kapital och förnybar energi som inte kommer på plats. Enligt regeringens egna planer väntas Sverige missa alla EU:s klimatmål. Hur ska då Sverige peka på andra länder och kräva att världen ska öka sina ambitioner? Svaret är – det går inte.
De mest sårbara länderna, som redan drabbas hårdast av klimatförändringarna, behöver dessutom stöd från omvärlden. Eftersom den rika världen bär ansvaret för de historiska utsläppen måste vi kompensera för de klimatrelaterade skadorna och förlusterna. En framgång på förra klimattoppmötet var fonden för förluster och skador, som hjälper drabbade länder. Men Sverige är det enda nordiska land som inte bidrar – vilket är skamligt. För att alla länder ska enas krävs att behovet av kompensation för de mest sårbara erkänns, annars riskerar vi ett misslyckande på klimatmötet.
Miljöpartiet kräver att:
- Sverige ska bidra till fonden för förluster och skador. Romina Pourmokhtari måste agera och bidra med minst 600 miljoner kronor. Samtidigt måste världens länder enas om ett klimatfinansieringsmål på 1000-1400 miljarder dollar per år. Sverige måste arbeta inom EU för att målet ska bli så högt som möjligt.
- Sverige måste fördubbla klimatbiståndet. Med Miljöpartiet i regering var det det löftet vi tog med oss till förhandlingsbordet. Romina Pourmokhtari tar i stället med sig sänkta anslag till FN:s olika klimatfonder.
- Regeringen måste höja ambitionerna i klimatpolitiken och minska utsläppen. Våra internationella åtaganden kräver att vi minskar våra nationella utsläpp, men i stället har vi en regering som för första gången medvetet ökar dem, och dessutom lyckas med konststycket att göra det i en lågkonjunktur. Utan klimatledarskap från Sverige kan vi inte kräva att andra länder ska följa efter.
Höga ambitioner
Trumps första beslut vid förra tillträdet var att lämna Parisavtalet, och nu lovar han att riva upp all klimatpolitik. Det hotar inte bara USA:s klimatarbete, utan skakar om hela det internationella klimatsamarbetet. I denna tid måste EU stå för ledarskap, höga ambitioner och internationell solidaritet.
Men Sverige måste också göra sin del, som EU-land. Det goda anseende vi förvärvat genom decennier av ledarskap inom både miljö, klimat och bistånd gör att världen fortfarande lyssnar extra mycket på oss. Det som oroar mig mest är vad resten av världen hör nu när de lyssnar på den nuvarande regeringen. Klimatministern må ha talets gåva, men det finns inget sätt att snacka sig förbi det skandalösa faktum att Sverige, ett rikt land, med unika förutsättningar att bli fossilfria, mitt i en klimatkris av existentiella mått, skär ner på biståndet och medvetet ökar utsläppen.
Isabella Lövin (MP), EU-parlamentariker och tidigare bistånds- och klimatminister på plats i Baku
Du hittar artikeln här.
