Nu samlas världens ledare i Cali, Colombia, på FN:s toppmöte för biologisk mångfald. Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) är på plats – men har noll trovärdighet, skriver språkrör Amanda Lind (MP), Rebecka Le Moine (MP) och Emma Nohrén (MP) på Expressens debattsida idag.
Vi befinner oss mitt i en global massutrotning av djur- och växtarter. På femtio år har världens populationer av vilda djur har minskat med över 70 procent. Uppemot två miljoner arter hotas av utrotning om vi inte lyckas vända trenden.
Sverige är inte på något sätt förskonat. I Östersjön har torsken kollapsat, och strömmingen minskat med över 90 procent sedan åttiotalet. I den svenska skogen är hundratals arter direkt hotade av dagens brukningsmetoder i form av stora kalhyggen, markberedning och plantager.
Sverige utan plan
I detta akuta läge är FN:s globala naturavtal som slöts i Montréal för två år sedan en ljuspunkt. Naturavtalet har gett världens länder en tydlig uppgift: stoppa den globala förlusten av arter och vänd trenden till 2030. Inför årets toppmöte i Colombia skulle varje land ha lämnat in en handlingsplan. Tyvärr har inte alla gjort hemläxan. Sverige har inte lämnat in någon plan. Istället har regeringen och Sverigedemokraterna ägnat sig åt att systematiskt motarbeta den mesta politiken på området.
Landsbygdsministern lobbade intensivt för att sänka den europeiska naturrestaureringslagen. Regeringen har drivit igenom ett lägre skydd för varg i hela EU. Man ser på medan mångtusenåriga ekosystem avverkas i rekordtakt och regeringens utredare vill göra det ännu enklare att skövla fjällnära skog.
Samtidigt har man slaktat miljöbudgeten med flera miljarder årligen. Trots larm från forskare och fiskare röstade regeringen ja till dubblade fiskekvoter för den hotade strömmingen i Östersjön. Nu riskerar hela Östersjöns ekosystem kollaps som följd.
Tidöregeringens agerande hotar inte bara Sveriges biologiska mångfald, utan undergräver också vår internationella trovärdighet. För att miljöministern ska bli tagen på allvar på COP16 behöver regeringen omgående börja agera.
Miljöpartiet kräver att regeringen ska:
- Sluta motarbeta miljöpolitiken i EU. När regeringen med full kraft försöker blockera och sakta ned EU:s miljöarbete, är det hela världens arbete som riskerar att sakta ned. EU behöver fortsatt vara en ledande aktör för att vi ska ha en chans att klara det globala naturavtalet.
- Sluta montera ned miljöpolitiken på hemmaplan. Om inte regeringen tar ansvar för att vända trenden för svenska arter och ekosystem, är det svårt att kräva av andra länder att de ska rädda sina regnskogar och hotade vilda djur. På EU-nivå ifrågasätts Sveriges roll som ledare på miljöområdet allt mer.
- Säkra finansieringen som krävs och fasa ut naturskadliga subventioner. Resursmobilisering är ett centralt fokus i Cali och Sverige måste kliva fram och visa att vi tänker fortsätta att ge betydande summor till detta arbete. Frågan om resurser handlar också om att fasa ut naturskadliga subventioner. Här har regeringen i stället ökat de naturskadliga subventionerna på hemmaplan.
- Verka för att inkludera urfolk och lokalsamhällens rättigheter i ramverket. Detta är en central prioritering för de globala miljöorganisationer som är på plats på COP16. I Sverige handlar det konkret om att stärka samernas rätt till sina traditionella marker och vatten, och tillföra de resurser som krävs för att samerna ska kunna delta fullt ut i samråd och konsultationer.
För att Sverige ska återgå till att vara en trovärdig röst i frågan om biologisk mångfald krävs politisk vilja. Sverige behöver en regering som agerar för att stoppa förlusten av biologisk mångfald och tacklar miljökrisen, inte förvärrar den.
Amanda Lind, språkrör (MP)
Rebecka Le Moine, talesperson för biologisk mångfald (MP)
Emma Nohrén, ordförande Miljö- och jordbruksutskottet (MP)
Du hittar artikeln i Expressen här.
