PFAS-skandalen får inte ske igen – nu krävs en lex Kallinge

PFAS-domen som meddelades i tisdags är en milstolpe för svensk miljölagstiftning och en seger för de drabbade. Men staten måste lära av misstagen och ta ett helhetsgrepp för att skydda medborgarna från kemikalieskador. Nu behövs en lex Kallinge som garanterar enskildas rättigheter vid giftkatastrofer, en statlig haverikommission och en nationell kraftsamling mot miljögifter, skriver Miljöpartiets Katarina Luhr, Lova Necksten och Emma Nohrén på DN debatt.

PFAS har kallats vår tids värsta miljögift och utgör ett allvarligt hot mot vår hälsa. Det kan försämra fertiliteten, påverka hjärnans utveckling, orsaka foster­skador, can­­­­­­­­cer och en mängd andra sjuk­domar. Hos boende i Kallinge i Ronneby kommun har världens högsta nivåer av PFAS uppmätts efter att man druckit förgiftat dricksvatten under många år. De som druckit PFAS-kontaminerat vatten från vatten­verket i Kallinge hade aldrig en möjlighet att undvika giftet. Därefter har de under många år lämnats ensamma med att själva processa ansvarsförhållanden för en förgiftning orsakad av vårt viktigaste livsmedel: dricksvatten. Därför är det ett mycket glädjande besked att Kallingeborna, efter att ha drivit frågan ända till Högsta domstolen, nu klargjort rätten till skadestånd. Men Sveriges största giftskandal genom tiderna är inte avslutad med det.

Kemikaliepolitiken måste skärpas

Kemikaliepolitiken karakteriseras av en handfallenhet inför det hot som farliga kemikalier i miljön utgör. Staten och EU:s beslutsfattare har abdikerat från sitt ansvar och lämnat över till kemiindustrin att bestämma spelreglerna. Resultatet är en alldeles för slapp kemikalielagstiftning som tillåter enorma risker med människors hälsa.

Rent dricksvatten är en ovärderlig resurs som behöver ett mycket starkare skydd. Staten behöver ta ett helhetsgrepp för att skydda medborgarna från kemikalieskador. Samhällets viktigaste roll är att ta hand om sina medborgare, inte att lämna dem åt sitt öde.

Nu måste vi lära av misstagen. Miljöpartiet föreslår därför:

1. Instifta en lex Kallinge som garanterar enskildas rättigheter i samband med giftkatastrofer. Innan det är klarlagt vem som är ansvarig för att människor förgiftats av dricks­vatten och andra livsmedel behöver de drabbade få stöd och hjälp direkt från staten. Staten bör sedan i sin tur driva processer mot förorenaren, och här måste ett mycket större fokus även riktas mot kemiindustrins ansvar. Att förorenaren betalar är en etablerad princip som fortsatt behöver gälla. När ansvaret för förgiftningen är klarlagt är det rimligt att förorenaren ersätter staten för kostnader som uppkommit under processens gång. Det kan handla om exempelvis rättshjälp, kostnader som uppkommer i samband med sjukvård, testning och uppföljning. Det centrala är att man inte ska lämnas helt ensam med skyhöga gifthalter i blodet. Vem som är stödberättigad och hur mycket stöd man kan få bör preciseras av en utredning.
2. Tillsätt en haverikommission som får i uppgift att kartlägga vad som hänt och säkerställa att det inte sker igen. Vi vet att Kallinge inte är den enda platsen i Sverige där PFAS finns i dricksvattentäkter och nu måste allt upp på bordet. Sverige var inte förberett på att hantera den giftkatastrof som uppdagades i Kallinge för tio år sedan. Fel som sannolikt begåtts innefattar alltifrån ignorerade giftlarm till slarv med skumhantering, brist på kemikaliekrav och bristande nationellt skydd av dricksvattentäkter. Fallet behöver därför bli en läxa för alla aktörer som på något sätt haft en del i processen, från Ronneby kommun till staten och dess myndigheter, i synnerhet Försvarsmakten.
3. Kommuner som saknar ekonomiska resurser för att installera PFAS-rening måste få hjälp för att kunna agera omedelbart. Situationen i Ronneby kommun är extrem, men mycket tyder på att vi än så länge bara sett toppen av isberget. I många svenska sjöar och vattendrag är PFAS-halterna så höga så att man avråds från att äta fisk från dessa sjöar. Bara Försvarsmaktens förorenade områden uppskattas till tusentals. Livsmedelsverket har redovisat att flera miljoner svenskar i dag har halter av PFAS i sitt dricksvatten som ligger långt över beslutade gränsvärden. Det är oacceptabelt att människor hänvisas till dricksvatten med för höga halter av PFAS i åratal i väntan på att åtgärder för att rena vattnet sätts in. För att snabbt kunna åtgärda problemen med PFAS i dricksvatten är statlig finansiering en nyckel­åtgärd. Många kommuner har varken ekonomiska resurser eller kompetens för att sätta in de snabba åtgärder som är helt nödvändiga. I Miljöpartiets skugg­budget satsar vi 300 miljoner kronor per år de kommande tre åren för stöd till kommuner att utreda och installera rening av dricksvatten och uppdatera sina VA-system. Fokus för satsningen är särskilt drabbade kommuner med små ekonomiska resurser.
4. Det behövs en nationell kraftsamling i arbetet mot PFAS-föroreningar, i form av en finansierad nationell handlingsplan mot föroreningar i både mark och dricksvattentäkter. I myndigheternas utvärderingar framkommer att resursbrist är en avgörande faktor för att både kartläggning av PFAS-föroreningar och arbetet med att sanera förorenad mark som läcker ut i dricksvattentäkter inte går snabbare. Arbetet mot PFAS bedrivs av en lång rad myndigheter, men saknar ett starkt politiskt ledarskap som tydliggör en hög ambitionsnivå. För att arbetet ska ta fart krävs en betydande höjning av finansieringen och tydliga signaler från staten om en omfattande upp­skalning av arbetet.

Katarina Luhr (MP), riksdagsledamot, ledamot i civilutskottet, uppvuxen i Kallinge

Lova Necksten (MP), gruppledare, Miljöpartiet Ronneby

Emma Nohrén (MP), riksdagsledamot, ordförande i miljö- och jordbruksutskottet

Debattartikeln hittar du här.