Idag meddelade Peter Eriksson att han lämnar regeringen och avgår som minister för internationellt utvecklingssamarbete. Peter har tjänat Miljöpartiet i över 30 år och har gjort stor skillnad under sin tid i politiken. Nu vill han lämna plats för nästa generation gröna röster. Läs Peters hälsning här.
Jag kommer nu från mitt sista regeringssammanträde. Idag slutar jag som minister i den rödgröna regeringen. De rödgröna är förresten ett begrepp som jag lanserade redan hösten 2008, när Aftonbladet sökte ett namn på det nya regeringsalternativ som jag, Maria Wetterstrand och Mona Sahlin presenterat.
Jag började mitt politiska liv i kommunfullmäktige i Gällivare 1988 och blev invald till riksdagen för första gången 1994. Då var Ingvar Carlsson Sveriges statsminister. Sedan dess har jag haft en rad olika roller. Kommunalråd i Kalix och Sveriges första gröna ordförande i kommunstyrelsen. Språkrör och ledare för Miljöpartiet de gröna. Ordförande i konstitutionsutskottet. Ledamot i Europaparlamentet. Digitaliseringsminister, bostadsminister och nu minister för internationellt utvecklingssamarbete, eller biståndsminister.
Jag har gjort några viktiga val. Jag valde tidigt att tro på demokratins möjligheter, på människors förmåga att lära sig och att ta ansvar, inte bara för sig själva. Det kan låta som en floskel. Men för mig har det styrt mycket av mina ställningstaganden och mitt agerande.
Jag har också valt Miljöpartiet för att den gröna rörelsen bär på vår tids viktigaste insikter: att vi måste bygga om vårt samhälle för att människan och livets mångfald ska överleva.
Mitt uppdrag var att få de gröna att inse att de måste ta ansvar nu, inte om 50 eller 100 år. Det har krävt en stor förändring för många som sett sig själva och sitt parti som en outsider som kritiserar andra snarare än att själv bygga framtiden och göra svåra kompromisser.
Det var aldrig min plan eller förhoppning att själv bli minister i den här regeringen. Jag hade redan slutat med svensk inrikespolitik när jag fick förtroendet att börja i Europaparlamentet. Men jag sade ja när krisen stod för dörren 2016. Jag har tidigare bestämt att jag gjort min sista valrörelse. Ett lämpligt tillfälle att sluta är därför nu när det snart ska bli ett nytt språkrör och regeringsombildning
För mig har politiken två sidor, det har å ena sidan varit en slags värnplikt eller samhällstjänst och samtidigt något av det mest meningsfulla man kan göra. Mitt roligaste uppdrag var som kommunalråd. Det var också mitt bästa val. Vi fick 44 procent i Kalix 2002. Men vi fick över 15 procent till Europaparlamentet 2014 och gjorde Miljöpartiets bästa val med över sju procent i riksdagsvalet 2010.
Jag skrev Miljöpartiets första partiprogram i början av 90-talet. Där hade jag med en text om att vi ska vara stigfinnare i svensk politik. Vi ska gå före, men inte så långt före att stigen hinner växa igen. Jag har också predikat många gånger om att det inte räcker med att ha rätt. Man måste få människor med sig på en förändring. I det har jag bara delvis lyckats. En hel del tror fortfarande att det räcker med att tycka vackrare och mer rättrådigt. Det är ett medskick till nya språkrör att den fighten måste fortsätta.
Jag är besviken över att våra stora gröna järnvägssatsningar inte har kommit längre. Höghastighetsbanorna lyfte vi fram för mer än tio år sedan som centralt för att skapa ett hållbart transportsystem med större arbetsmarknadsregioner och mer plats för regionala resor och gods på räls. Redan 2002 förhandlade vi fram en ny kustjärnväg i norra Norrland. Den hade varit färdigbyggd idag om inte borgarna stoppat projektet. Det hade stärkt konkurrenskraften väsentligt för hela norra Sverige.
I sakpolitiken har vi också några stora segrar de här åren. Redan i början av seklet lyckades Miljöpartiet avskaffa villaoljan, genom en kraftigt ökad beskattning. Det var tufft för en del. Men viktigt. Vi införde trängselavgifter i Stockholm och vann folkomröstningen i stan. Idag driver vi en grön industripolitik med förnybar energi som gör Sverige ledande igen och mer konkurrenskraftigt. Vi har under alla år av budgetförhandlingar drivit fram satsningar på biologisk mångfald och fått igenom ökat skydd av hotad natur runt om i Sverige.
Jag är också stolt över den nya tuffare våldtäkts- och samtyckeslagen, som jag lyfte fram redan som språkrör. Men naturligtvis även över att Sverige står kvar vid enprocentsmålet i biståndet och att biståndsviljan är hög trots att vi har en svår ekonomisk situation även i vårt land. Fler människor inser idag att vi bara har en värld. Att vi måste samarbeta globalt för att lösa våra stora utmaningar.
Svenskt bistånd gör livet värt att leva för miljoner människor varje dag. Det skapar dessutom respekt och inflytande för vårt land, i en värld där nöden växer. Jag tror fortfarande på att människan kan ta ansvar för något som är större än sig själv.
Avslutningsvis vill jag tacka alla vänner i regering, riksdag och medarbetare på departementet. Önskar er alla en god jul med mycket vila. Pandemin kommer att kräva ännu mer av er och alla som jobbar hårt under tuffa villkor. Men det kommer en vår. Det kommer vaccin. Vi kommer att kunna klara av även det här.
Tack,
Peter Eriksson
