Efter nyvalet i Turkiet och valresultatet är det avgörande att EU står upp för de värden unionen förespråkar. EU får inte ge efter eller mildra sin kritik av den turkiska regimens brott mot mänskliga rättigheter i utbyte mot att Turkiet tar emot många av de flyktingar som annars skulle hamna i Europa, skriver Bodil Valero.
Efter det sensationella valet i juni i år dröjde det inte länge förrän Turkiets president Erdogan utlyste nyval. Erdogans parti, AKP, hade tappat sin majoritet och kurdernas HDP-parti hade med råge tagit sig över den skyhöga 10-procentsspärren till parlamentet.
Så började en ny valkampanj, för att återta majoriteten och kväsa den demokratiska rörelse som bubblat upp under Erdogans styre. Taktiken gick inte att ta miste på: för att stärka sitt eget parti var Erdogan beredd att lämna den pågående fredsprocessen med PKK och försätta landet på randen av ett inbördeskrig. Om den förra valrörelsen handlade om rättigheter och demokratisk reform kom den nya att handla om våld och rädsla. I ett kaosartat läge har Erdogan försökt koppla samman HDP-partiet med PKK och på så sätt försökt skrämma väljare tillbaka till det egna partiet, AKP.
Igår kom resultatet. Jag tar emot det med blandade känslor.
Vissa menar att Erdogans strategi har lyckats. På bara några månader lyckades AKP vända nederlag till framgång och tog igen de flesta av de 2,5 miljoner röster Erdogan tappade i det förra valet. Samtidigt har HDP backat med ca 1 miljon röster sedan i somras. Med drygt 49 procent av rösterna har han återfått en parlamentarisk majoritet.
Andra pekar på att Erdogan har misslyckats med att skapa den så kallade supermajoriteten, den kvalificerade majoritet som behövs för att göra de ändringar i den turkiska författningen som skulle stärka presidentens makt. För detta krävs nu parlamentariskt stöd från något annat parti och sedan en folkomröstning.
Och kanske viktigast av allt: med 10,75 procent av rösterna har HDP än en gång klarat den parlamentariska spärren på 10 procent. HDP har på kort tid samlat flera demokratiska krafter under en och samma lista.
Från observatörer har det kommit upprepade rapporter om valfusk, om kurder och oppositionella som hindrats från att rösta. I väntan på oberoende valutvärderingar är det svårt att uttala sig. Men ett val är inte bara vad som händer på valdagen – det är också vägen dit. Och om hur valrörelsen bedrevs råder ingen tvekan.
AKP, Erdogans parti, har av allt att döma använt statens medel för att kampanjera. Det är ett tydligt brott mot principen att skilja staten åt från det styrande partiet, en manöver som har gett Erdogan en orättvis fördel. Samtidigt har journalister och andra medborgare som har kritiserat regeringen anklagats för brott och fängslats på löpande band. Såväl TV- kanaler som tidningar har pressats. Det mest omtalade exemplet var när de två regimkritiska tidningarna Bugün och Millet, bara dagar innan valet stoppades av regeringen och sedan återupptogs med ett regeringsvänligt budskap. De senaste månaderna har attackerna mot kurder och mot HDP-kontor runt om i landet avlöst varandra. Det fruktansvärda terrordådet mot fredsdemonstrationen i Ankara, där över 100 människor miste livet, blev en sorgens symbol för utvecklingen i landet.
Turkiet är fortfarande en demokrati, men styrs av en president som inte kan kallas demokrat. Snarare hör hans metoder bäst hemma i en diktatur. Erdogan jämförde en gång demokratin med en spårvagn, ”Du åker med tills du nått ditt resmål, sedan kliver du av”. För Europa är den sortens språk för alltid kopplat till den mörkaste delen av vår historia. Erdogans spårvagn har börjat närma sig sin slutstation.
För EU:s del är det nu avgörande att unionen står upp för de värden man förespråkar. EU får inte ge efter och mildra sin kritik av regimens brott mot mänskliga rättigheter i utbyte mot att Turkiet tar emot många av de flyktingar som annars skulle hamna i Europa.
Bodil Valero, Europaparlamentariker för Miljöpartiet
