Statsministerns Nato-ansökan är oseriös
Idag, den 7 mars, träffar Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg alla partiledare, utom företrädare för Miljöpartiet och Vänsterpartiet. När Natos generalsekreterare ska svara på svenska parlamentarikers frågor tystas alltså kritiken. Varför vågar inte statsminister Kristersson (M) bjuda in de partier som representerar Nato-kritiska väljare till ett så viktigt möte? Enbart ja-sägare vid bordet bådar inte gott för riksdagens insyn i Nato-processen.
När Sverige är på väg att lämna den säkerhetspolitiska linjen som gällt i århundraden, och som hållit vårt land utanför krig och konflikt, utesluter statsminister Ulf Kristersson (M) den Nato-kritiska falangen. Därmed bryter han med den tidigare säkerhetspolitiska ordningen Sverige haft, som vilat på en öppen process och bred demokratisk förankring. Miljöpartiet anser givetvis att ett så pass avgörande beslut förtjänar en djupgående samhällsdiskussion och språkrör Märta Stenevi har tidigare riktat skarp kritik mot statsministerns beslut: .
— Det här är den största försvarspolitiska förändringen i Sverige under modern tid. Det är anmärkningsvärt och beklagligt att regeringen nu väljer att inte bjuda in samtliga partier till mötet med Stoltenberg. Sverige lämnar alliansfriheten för första gången på 200 år. Ändå väljer statsministern att undanhålla oss som representerar Nato-kritiska väljare information och möjlighet att ställa frågor. Det är djupt problematiskt i en process som kommer påverka alla kommande regeringar under överskådlig framtid, kommenterade Märta Stenevi till Aftonbladet.
Oseriöst av statsministern
Att porta både Miljöpartiet och Vänsterpartiet, två partier som om tre år kan sitta i en regering som – av allt att döma – ska förvalta ett svenskt Nato-medlemskap är oansvarigt. En seriös statsminister bör rimligtvis klara av att höra kritiska frågor – och göra analysen att kritikernas frågor är lika viktiga att besvara som förespråkarnas. Om Kristersson (M) inte klarar av det, är det svårt att se hur han med värdighet ska kunna leda Sverige på ett ansvarsfullt sätt.
Inte minst när vi befinner oss i ett läge där Rysslands brutala invasionskrig mot Ukraina har ritat om den säkerhetspolitiska kartan och Sverige står inför den största försvarspolitiska förändringen i modern tid. Därför är det hög tid att diskutera vilka villkor som ska gälla för Sveriges Natomedlemskap.
Miljöpartiets tydliga krav
I samband med att den socialdemokratiska regeringen lämnade in Sveriges Nato-ansökan, klargjorde Miljöpartiet vår position. Vi vill att Sverige ska vara militärt alliansfritt, värna folkrättens principer och fortsatt stå fritt från Nato-medlemskap. Vi vill bygga våra säkerhetspolitiska samarbeten med stater som delar våra demokratiska värderingar, något som inte gäller alla Natomedlemmar. För oss handlar alliansfrihet om att kunna välja med omsorg vilka vi samarbetar med och därmed stärka våra möjligheter att föra dialog, agera fredsmäklare och bidra till avspänning.
Regeringens ovilja till en bred samsyn i försvars- och säkerhetspolitiken sätter stopp för att våra frågor kommer upp på agendan – men våra krav är tydliga:
- Säkerställ att inga kärnvapen förs in på svenskt territorium.
Kärnvapen på svensk mark skulle utöka hotbilden mot Sverige och Norden. Dessutom undermineras det globala nedrustningsarbetet. Därför vill Miljöpartiet se ett lagstadgat förbud mot kärnvapen på svensk mark. Det skulle stärka säkerheten i den skandinaviska regionen och dessutom ligga i linje med våra grannländer som har liknande regelverk. - Inför principen om No first use i Nato.
Nato-principen om First use tillåter alliansen att som första aktör i en konflikt introducera kärnvapen. Principen försvårar globala nedrustningsinitiativ eftersom den medför att ett överhängande hot om kärnvapen alltid kvarstår. Miljöpartiet vill att Nato i stället följer principen om No First Use som innebär att kärnvapen aldrig får användas om en kärnvapenmakt inte först attackerats av kärnvapen. - Säkerställ att Sverige ingår i en allians av demokratier – inför ett demokratikrav i Nato.
Vi har de senaste månaderna kunnat följa en fars där den svenska regeringen i fråga efter fråga tvingats vika ner sig för den auktoritära regimen i Ankara. Den turkiske despoten Erdogan ställer krav på krav och regeringen följer vackert efter. Redan innan inträdet i Nato har Sverige fått en försmak på hur det är att ingå i en militärallians med icke-demokratiska länder som fängslar journalister och oliktänkande, kontrollerar sina medier och universitet och kränker mänskliga rättigheter. Nato måste införa ett demokratikrav, så att bara länder som uppfyller grundläggande demokratiska kriterier ska få vara medlemmar.
Det här är den största försvars- och säkerhetspolitiska förändringen i Sverige under modern tid, och kommer att påverka oss alla – som medborgare och som politiska partier nu och under en lång tid framöver. Beslutet kommer att påverka alla kommande regeringar – oavsett partipolitisk färg. Därför är det viktigt för Sveriges bästa att få så stor bredd och långsiktighet som möjligt i säkerhetspolitiken. Det är dags att Ulf Kristersson behandlar Nato-ansökan som den historiskt stora omsvängning det är – och även vågar möta kritiska frågor. Det är det minsta man kan begära av en statsminister.
Läs mer om MP:s inställning till Nato.
