”Skillnad mellan kommuner kan vara bra för välfärden”
Ny rapport. Ofta framställs skillnader mellan kommuner som orättvisa, men ibland behövs variation för att det ska bli likvärdigt. Skillnader kan återspegla olika förutsättningar och olika uppfattningar bland invånarna. Statlig detaljreglering riskerar att hindra förbättringar, skriver ledamöterna i en SKL-beredning.
Nästan alla svenskar vill att vården, skolan och omsorgen ska vara lika över hela landet. Men majoriteten vill också att verksamheterna ska bedrivas av kommuner och landsting efter lokala förutsättningar och egna prioriteringar. Man vill själv vara med och demokratiskt besluta om välfärden lokalt.
Detta återspeglar ett typiskt dilemma i den svenska samhällsorganisationen – att förena en stark kommunal självstyrelse med en nationellt likvärdig välfärd. I en ny rapport som tagits fram av SKL:s programberedning ”Hur olika får det bli?” lyfts och diskuteras detta dilemma.
Till grund för diskussionen ligger bland annat en enkätundersökning som genomfördes 2013 och där 1.000 slumpmässigt utvalda personer deltog. En överväldigande majoritet, 93 procent instämde helt eller till stor del i påståendet att ”Det är viktigt att alla kommuner och landsting erbjuder sina medborgare samma vård, skola och omsorg i hela Sverige”.
Samtidigt instämde 55 procent helt eller till stor del i att ”Det är bra att kommuner och landsting bedriver skola, vård och omsorg efter sina egna förutsättningar och prioriteringar” medan 15 procent inte instämde alls. Och en majoritet ansåg att ”Medborgarna i en kommun eller ett landsting ska själva få bestämma över skola, vård och omsorg även om det leder till att det blir olika på olika ställen”, 31 procent instämde helt eller till stor del, 29 procent något och 40 procent inte alls.
Det finns alltså en utbredd förväntan hos Sveriges invånare att kommuner och landsting ska erbjuda samma välfärd i hela landet men också en önskan om inflytande och anpassning efter lokala förhållanden.
När skillnader uppmärksammas mellan och inom kommuner eller landsting är det numera nästan alltid underförstått att skillnaderna är orättvisa. Den enkla lösningen, som allt som oftast föreslås, är ett förstatligande. Om bara staten tar över så blir det lika överallt. Och då blir det också mer rättvist och därmed bättre. Så går diskussionen när det gäller framför allt skolan, men även när det gäller vården och omsorgen.
Men variationer mellan kommuner eller landsting är inte nödvändigtvis något bevis på bristande likvärdighet. Ibland kan det till och med vara just variationer som behövs för att det ska bli likvärdigt. Man kan inte ge samma dos av medicin till två personer med helt olika kroppsvikt för att uppnå samma resultat. Diskussionen behöver fördjupas och nyanseras.
Skillnader behöver inte vara dåliga, eftersom:
• de kan spegla att invånarna har olika uppfattningar om hur verksamheter ska utformas och att individuella behov varierar
• de kan återspegla de skillnader som finns i förutsättningarna lokalt, till exempel glesbygdens långa avstånd som leder till ökade kostnader för små klasser och skolskjutsar
• de kan vara en effekt av att några gått före och förbättrat sina resultat mer och snabbare än andra. Statliga ingripanden för att ”rätta till” situationen riskerar att hämma utvecklingskraften och initiativförmågan
• de driver dessutom ofta utvecklingen framåt – ingen vill komma sist i jämförelser eller rankinglistor.
Samtidigt bör understrykas att vissa skillnader är både orättvisa och oacceptabla. Det är inte rimligt att enskilda individer får uppenbart sämre service inom centrala områden – i synnerhet om det inte finns genomtänkta motiv eller förklaringar till skillnaderna.
Stora skillnader i väntetider och överlevnad inom cancervård samt otillräcklig medicinering vid benskörhet kan självklart inte accepteras. Det gäller även skillnader för vilka hjälpmedel som kan förskrivas eller vad de kostar den enskilde. Det är inte heller acceptabelt att äldre med omfattande vårdbehov tvingas möta fler än 20 olika personer från hemtjänsten under en 14-dagarsperiod eller att i genomsnitt var femte elev lämnar grundskolan utan att få godkänt betyg i alla ämnen.
Det finns dessvärre fler exempel på skillnader som inte är acceptabla i det svenska välfärdssamhället. Men – och det måste understrykas – problemen handlar oftare om otillfredsställande nivåer än om stora skillnader.
Vi ser också att skillnader även finns inom kommunen eller landstinget och att brister är av sådan karaktär att de kan åtgärdas mest effektivt genom långsiktigt förbättringsarbete. Ansvaret för utvecklingen av en mer likvärdig välfärd, måste därför ligga på kommuner och landsting själva. Öppna jämförelser av resultat och kvalitet samt löpande dialog med brukare och medborgare kan ge vägledning i en sådan process.
Kommuner och landsting behöver också prata ihop sig om vilka problem som är särskilt angelägna att lyfta. Gemensam praxis för vissa avgifter och erbjudanden eller överenskommelser om rimliga resultatnivåer kan lägga grunden för ett gemensamt utvecklingsarbete.
Det handlar dock om ett delat ansvar. Välfärden, såväl som samhällsorganisationen, är allas vårt gemensamma ansvar och vi har våra olika roller. För att kommuner och landsting ska kunna ta sig an uppgiften att skapa en mer likvärdig välfärd, behövs statens hjälp. Det är statens ansvar att se till att kommuner och landsting har likvärdiga förutsättningar. Främst genom det kommunala utjämningssystemet, men också genom att välja styrmedel som skapar rimlig balans mellan nationell likvärdighet och kommunal självstyrelse.
I dag ser vi i stället allt för många exempel på att statlig detaljreglering inte ger kommuner och landsting handlingsutrymme för att faktiskt förbättra välfärden. Därmed minskar även invånarnas möjligheter att påverka i den egna kommunen.
En självstyrelse som bärs upp av sina invånare och som samspelar med den nationella nivån är en grundbult i den svenska samhällsmodellen. Om staten möter kommunala tillkortakommanden med detaljerade regleringar riskerar modellen att urholkas.
Varje kommun och landsting har ett självklart intresse av att erbjuda sina medborgare en god välfärd och att undvika oacceptabla skillnader. Kommunal självstyrelse är inget hinder för nationell likvärdighet. Men ett bättre samspel mellan staten och den kommunala nivån ökar förutsättningarna för att långsiktigt hantera dagens brister och utmaningar.
Ledamöterna i Sveriges Kommuner och landstings programberedning ”Hur olika får det bli?”:
Jonas Ransgård, (M) ordförande
Inga-Lill Persson, (S) vice ordförande
Kristina Jonäng (C)
Marianne Normark (FP)
Anna-Karin Klomp (KD)
Ann-Catrin Lofvars (MP)
Linda Fleetwood (V)
Källa: http://www.dn.se/debatt/skillnad-mellan-kommuner-kan-vara-bra-for-valfarden/
/Publicerad av Vahap Kizil
